Anne vårdades 50 dygn för covid-19

Anne vårdades 50 dygn för covid-19

Porträtt av en kvinna omgiven av rosenträd
Anne Ekström har fortfarande sviter av covid-19, efter sjukhusvård i mars och april. Hon räknar med att den viktiga rehabiliteringen kommer att fortsätta under hösten. Foto: Mikael Bergström
Porträtt av en kvinna omgiven av rosenträdEn kvinna är på väg uppför en trappa.

Våren 2020 blev en tuff tid för Anne Ekström i Jönköping. I mitten av mars blev hon svårt sjuk i covid-19, vilket krävde vård i 50 dygn på sjukhus och korttidsboende. Rehabiliteringen har varit omfattande och fortsätter hela hösten, med målet att bli helt återställd.

– Mitt lukt- och smaksinne är inte tillbaka till hundra procent. Kaffe till exempel, luktar surt och metalliskt. Minnet sviktar och jag har svårt att hitta ord. Min analytiska förmåga brister och jag kan inte stressa. Jag känner mig överhuvudtaget lite seg, har ett trycksår som har läkt fult och har ont i benen när jag går mycket på grund av att muskulaturen blivit utslagen. Jag spelar golf, men har nu bara gått med för jag orkar inte slå iväg bollen. Jag känner inte riktigt igen min kropp.

Så sammanfattar Anne Ekström kort sin situation, tre-fyra månader efter sjukhusvistelsen.

Insjuknade i mars

Hon insjuknade i början av mars. Sambon hade varit i Österrike med en grupp och hon hämtade honom på flygplatsen.

– Jag misstänker att jag blev smittad i bilen hem, säger hon.

Fem av de sex i gruppen till Österrike blev sjuka. Själv insjuknade hon 12 mars och den 15 mars var hon så dålig att hon blev inlagd på infektionskliniken.

– Jag hade allt svårare att andas så jag fick syrgas och de behandlade mig med läkemedel.

Flyttades till IVA efter en vecka

Men efter en vecka gick det inte längre. Syresättningen sjönk hela tiden. Anne flyttades över till den nystartade covid-IVA-avdelningen.

– Det var obehagligt och jag var så himla rädd. Hade aldrig legat på sjukhus tidigare och jag vår så dålig. På kvällen samma dag blev det plötsligt bråttom och jag fick prata med mina barn på Facetime innan jag sövdes ner. De upplevde det nästan som ett farväl, säger hon.

Det blev totalt 20 dygn på covid-IVA, varav 12 dygn nedsövd, en tid som hon har väldigt diffusa minnen från. Att hon blev flyttad till covid-IVA i Värnamo en vecka, har hon vagt begrepp om.

Till slut vaknade hon och var i skick att flyttas över till den nystartade covidavdelningen på Länssjukhuset Ryhov, där hon var elva dagar.

“Fantastiskt väl bemött”

– Allt var så nytt och personalen visste inte riktigt hur de skulle behandla mig. Hela tiden kom det ny personal. Jag hade också väldig ångest, men jag blev fantastiskt väl bemött och fick fin behandling.

Hon beskriver också upplevelsen de första dagarna. Hur hon ålade sig ur sängen och pratade engelska och hade hallucinationer om att hon var ute och reste i världen.

– Jag orkade bara prata några minuter i taget och jag sluddrade. Jag fick också börja lära mig gå igen med rullator, säger hon.

Rehabiliteringen startar tidigt

Det är viktigt att rehabiliteringsprocessen startar tidigt. Hennes första minne är när sjukgymnasten kommer till covidavdelningen för att mobilisera henne. Det blev bland annat korta promenader med rullator och träning i sängen med boll.

– Jag lärde mig gå igen på tio dagar. Bollen tyckte jag var larvig. Jag klarade att ta emot den, men inte kasta tillbaka. Det gick helt enkelt inte. Då insåg jag att det inte var så larvigt… Jag märkte sedan tydliga framsteg i träningen, den var jättebra, säger Anne Ekström.

Träningen fortsatte när hon sedan kom till kommunalt korttidsboende två veckor, där erfarenheten av covidpatienter förstås inte heller fanns.

– Inför det träffade jag såväl sjuksköterska, arbetsterapeut som sjukgymnast från kommunen, för planering av rehabiliteringen. Den funkade ofta bra, de förstod vad jag behövde och försökte engagera sig i mig så mycket de hann.

Fick anpassning hemma

Så var det äntligen dags att komma hem igen. Då gick ansvaret över till annan kommunal personal. – Vi hade ett vårdplaneringsmöte med många enheter inblandade, men det var svårt att förstå vem som hade ansvaret, säger Anne Ekström.

 Det blev också anpassningen hemma, som till exempel förhöjning av säng och toalettstol, glidlakan och kuddar och inte minst träningsprogram för att träna muskulaturen.

– Jag hade insatser fram till midsommar. Mitt mål var att komma iväg till vår sommarstuga i Skummeslöv till midsommar – och det klarade jag och så fick jag såret omlagt på vårdcentral där, säger hon.

Träningsprogrammet har hon fortsatt med hela sommaren, som träning i att gå i trappor, stå på tå och arbeta med hantlar.

– När vi flyttar hem efter sommaren ska jag ta kontakt med min vårdcentral för att se om jag behöver mer insatser – och träna i deras gym, säger hon.

Nöjd med sjukvården

Flera gånger under samtalet beskriver hon hur nöjd hon är med den vård hon fått och bemötandet från sjukvårdens olika delar.

– Läkarna och sköterskorna på covidavdelningen var fantastiska. De gjorde verkligen vad de kunde för mig, säger hon.

Samtidigt har hon varit kritisk till att hon drabbades av trycksår.

– Men sedan insåg jag att jag faktiskt fått livet tillbaka och då ångrade jag min kritik, säger hon med ett skratt.

Tycker rehabiliteringen kan samordnas bättre

Nu kan hon blicka tillbaka på en sjukdomstid där hon mött en rad olika yrkesgrupper och medarbetare i hälso- och sjukvård, som läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

– Jag har fått en fantastisk vård och de flesta insatserna i rehabiliteringen har varit bra. Men det är så många enheter inblandade och jag saknar samordningen av insatser. Det var ganska roddigt för mig, bland annat planeringen inför korttidsboendet. Det var också jag själv som fick begära upptrappning av träningen. I och med att många olika hanterade mitt trycksår var det också svårt att se utvecklingen, vilket skapade en viss osäkerhet.

Själv hade hon gärna också velat komma till rehabiliteringsmedicinska kliniken för träning.

– Men det blev nej. De bedömde att jag var för pigg, säger hon.

Kände ångest under vårdtiden

Under en stor del av sjukhustiden kände hon en stark ångest.

– Men den försvann så fort jag kom hem och de lugnande tabletter som jag fick utskrivet behövde jag aldrig ta.

Hon erbjöds kontakt med kurator och psykolog, men valde istället att träffa en psykoterapeut privat som hon känner sedan tidigare.

Sjukdomen präglar henne

Fortfarande tycker hon att hon är starkt präglad av sin sjukdomstid.

– När jag pratar om den känns det på något sätt som att jag inte pratar om mig själv. Så jag tror inte att jag helt har bearbetat det ännu och rehabiliteringen lär fortsätta hela hösten, Men det känns lite som att sjukvården släpper mig. Jag vet till exempel inte hur sjukhuset och min vårdcentral samordnar sina insatser. Jag är med i en Facebookgrupp för covid och kan också konstatera att många upplever märkliga symptom långt efteråt och inte blir trodda av sjukvården.

Hoppas på uppföljning

Anne Ekström är fortfarande försiktig i sina sociala kontakter utifrån osäkerheten om risken för att återinsjukna.

 – Detta kan vara en svår sjukdom och det är samtidigt tufft med den sociala isolering som behövs. Jag kan tycka att Region Jönköpings län borde följa upp oss patienter. Det borde ju vara intressant både för oss och för vården, säger hon.