”Att bli behandlad med värdighet och respekt är det viktigaste som patient”

En kvinna sitter vid ett bord med en kandelaber intill sig.
Margareta Andersson fick ett rakt och tydligt besked om bröstcancer 2014. Ett besked som ingav hopp, utan att lova för mycket. Foto: Mikael Bergström

Onsdag 14 maj 2014, klockan 11.00. Ett ögonblick som Margareta Andersson i Möcklamo, Bodafors aldrig kommer att glömma. Det svåra beskedet från sjukvården var tydligt: Du har en klar och tydlig lobulär bröstcancer. Vi har en operationstid på måndag.

– Är det så bråttom? Frågade jag. Nej, men vi låter inte våra patienter vänta i onödan, svarade bröstkirurgen. Sedan minns jag inte mer vad som sades i rummet. Allt snurrade för mig, berättar Margareta Andersson.

Nästan fem år senare sitter hon i det gamla magasin hemma på gården, ombyggt till fantastisk gästbostad, och berättar om den långa resa i sjukvården som hon fått uppleva, med nästan hundra vårdbesök under tio månader, för provtagningar, strålbehandlingar, operation, efterkontroller och de två studier hon deltog i.

Upptäcktes på mammografiundersökning

Allt började med den ordinarie mammografiundersökningen.

– Efter den åkte vi till Spanien. När vi kom hem låg en kallelse till ultraljudsundersökning, på grund av att de sett en skugga på mammografin. Någon knöl kunde de inte se, men på grund av skuggan tog de ett vävnadsprov i samband med ultraljudsundersökningen.

Några dagar senare kom en kallelse till kirurgmottagningen på Höglandssjukhuset  –  med uppmaningen att ta med anhörig. I det ögonblick då såväl bröstkirurg som sjuksköterska och undersköterska klev in i undersökningsrummet insåg Margareta att det handlade om ett svårt besked.

Rakt och tydligt besked

Ett besked som var rakt och tydligt, vilket hon uppskattade.

– Vi ska göra allt vi kan för att göra dig frisk, sa han, vilket var en trygghet och gav en öppning av hopp. Man ska inte hemlighålla något, utan ge fakta och inte säga ”du blir bra” för det vet ju ingen.

 Istället för konsertbesök i Köpenhamn, inbokat ett år tidigare och en släktings 90-årskalas, blev det operation.

– Dagen innan beskedet hade jag också suttit med en företagskollega och gjort upp hela höstens föredragsschema. Vad skulle nu hända med det, var frågor som snurrade i mitt huvud, säger Margareta som arbetat med nutritionsfrågor.

Bra besked efter operationen

Hon minns tydligt första beskedet efter operationen.

– Kirurgen gjorde det väldigt bra. Han kom in och sa att ”nu Margareta har jag gjort dig cancerfri”. För att stilla min oro över risken för spridning skrev han också remiss till skelettröntgen och bukröntgen för att kontrollera. Efteråt har jag uppskattat detta enormt mycket. Han visade en stor respekt för min oro.  Några veckor senare hade jag de bevis som jag behövde. Jag tror att sjukvården skulle tjäna på att kontrollera när patienter är oroliga. Ovissheten är förfärlig. Att bli behandlad med värdighet och respekt är nog det allra viktigaste för mig som patient, eftersom man alltid är i underläge, säger Margareta Andersson.

Möten med varierande kvalitet

Med några års perspektiv kan hon nu tänka tillbaka på alla kontakter med sjukvården, med allt ifrån mycket empatisk vårdpersonal till möten som inte blev helt lyckade och som hon inte förstod syftet med.

– Efter alla dessa samtal har jag ibland tänkt att ”gud vad de pratar” och många ord hade jag inte hört innan. Det skulle gå att förklara med färre ord. Men vissa dagar är man pigg, andra dagar ledsen, och man uppfattar saker olika på grund av det, säger hon.

De egna funderingarna om varför just hon skulle drabbas av bröstcancer kommer också.

– Jag har levt hälsosamt. Trots det fick jag cancer. Men det handlar bara om att släppa det. Jag drog en nitlott. Jag ska inte belasta mig själv.

”Levde mellan behandlingarna”

Hon tackade också nej till erbjudandet om samtal med psykolog och kurator.

– Jag orkade inte med det just då, när jag var mellan de olika behandlingarna, säger hon.

I stället blev den fysiska träningen en viktig del i rehabiliteringen.

– Nu måste du ut och gå, sa alla läkare. Jag har alltid motionerat mycket. Gå ännu mer, sa de. Även under den tuffa cellgiftsbehandlingen gick jag tre kilometer varje dag, vilket betydde väldigt mycket. Det är enda gången som hjärnan inte tänker cancer. Det blev 150 mil på tio månader. Nu har jag en runda på fem kilometer som jag brukar gå i skogen.

"Oron kommer och går"

I dag går hon på mammografiundersökning varje år, har haft uppföljning efter ett år och flera väntande kontroller framöver.

– I dag mår jag för det mesta bra och är tacksam över att ha klarat mig igenom den tuffa behandlingen och nu är cancerfri. Vissa dagar kan jag bli lite nedstämd beroende på biverkningar av mediciner och tidigare behandling. Oron gör återfall och kommer och går. Trots detta känner jag glädje varje morgon och tar tillfället i akt att hitta på olika aktiviteter. Jag tränar, träffar vänner, nära och kära, reser och mycket annat som berikar tillvaron som konserter, bio med mera, säger Margareta Andersson.

MIKAEL BERGSTRÖM