Krönika: Hälsism - vår nya religion
Sverige bedöms vara ett av världens mest sekulariserade länder vilket också innebär en hög grad av individualism. Detta återspeglas även inom hälso-sjukvården.
Vi uppmanas själva ta ansvar för vår hälsa, ibland benämnt som egenvård. Men en del invänder att man inte kan vårda något som är friskt!
Historiskt var frisksportrörelsen och Are Werland pionjärer på 1930-talet med att betona betydelsen av motion och kost för vår hälsa. Tidigt existerade radiogymnastik med en militär Bertil Uggla som ledare. Senare på 80-talet började Jane Fonda i USA och Susan Lanefeltd i Sverige med gympaprogram på TV, vilket fick stort genomslag främst bland kvinnor. En vältränad kropp och moderiktiga kläder blev högstatus.
Joggingvågen skapade en massrörelse med långlopp både för elit och motionärer. Många vittnar om ökad välmående, bättre ork och prestationsförmåga. Olika former av träning kan bli en del av tillvaron och vara lika naturligt som mat och sömn.
Självklart är det mesta av det ökade hälsointresset positivt. Men lagom är bäst, och nackdelar finns? Som så ofta sker en selektion av individer som har tid och pengar. De är i regel mer välutbildade, har en bättre psykosocial situation samt är mer medvetna om sunda vanor generellt beträffande motion, kost, alkohol och tobak.
Negativt är risken för tvångsbeteende, utveckling av beroende, ätstörningar och religionsliknande kroppsdyrkan. Några företag har infört obligatorisk schemalagd träning på arbetstid, vilket kan uppfattas som inskränkning av den personliga friheten.
En närmast religiös tro har utvecklats, benämns som ”hälsism”. Man måste acceptera att människor är olika. Livet kan vara orättvist och hur nyttigt vi än lever finns inga garantier för ett perfekt liv och ingen är odödlig.
Text: Jan-Olov Johansson - senior läkare, föreläsare och krönikör.