Krönika: Beroende - ett biopsykosocialt fenomen

I regel drabbas även omgivningen av en person med beroende. Uppskattningsvis finns sex anhöriga på en beroendeindivid. Ofta inträffar så kallat medberoende som även innebär fortsatt oönskat beteende.

I de utvecklingsmässigt äldre delarna av hjärnan finns vårt så kallade belöningscentrum, som ingår i det som populärt kallas för ”reptilhjärnan”. Som påverkas av signalsubstanser, varav de mest kända är dopamin, serotonin och smärtstillande ämnen som endorfiner. Belöningssystemet är konstruerat för artens överlevnad – vi ska äta, dricka, fortplanta oss, försvara revir etc.

Vissa människor tycks behöva extra häftiga upplevelser för att få de önskvärda kickarna. Exempelvis bergsklättring, störtlopp eller racerbilkörning. Analyser av hjärnvätskan hos dessa ”sensation seekers” visar underskott av vissa lustämnen, varför extra spänning krävs för att uppnå önskvärd effekt.

Bevis att belöningscentrat är involverat i beroende har upptäckts vid behandling med mediciner som höjer nivån av dopamin för bl.a. restless legs (Willis Ekboms syndrom) sjukdom. En biverkan har visat sig bli spelberoende och hetsätning. Antagonistiska medel har botande verkan.

Även mer oskyldiga vardagliga vanor kan utvecklas till beroende. Ett exempel är kaffesug och abstinens när kaffepausen av någon anledning uteblir. Mat ger naturliga positiva stimuli i samband med festligheter men fungerar också som tröst i ensamhet. Man talar om sockerberoende eftersom i synnerhet söt dryck stimulerar aptiten och ger sämre mättnadskänsla. Risken är stor eftersom ca 20 % av energin idag kommer från godis, kaffebröd och kakor.

Många menar att alla kan bryta sitt beroende, om man bara vill. Det rör sig bara om dålig karaktär. Hjärnan kan dock betraktas som en supermakt som styr oss. Men vi behöver inte vara slavar under denna härskare. Hjälp finns att få!

TEXT: Jan-Olov Johansson - läkare, föreläsare och krönikör