Krönika: Är livet elektrokemiska processer?
Flera av de senare artiklarna i denna Må bra-serie har handlat om arv och miljö, där jag försökt förklara hur DNA i våra gener samverkar med miljöfaktorer bland annat via budbäraren M-RNA i framställningen av miljontals proteiner - livets byggstenar.
Snart är det dags för utdelning av årets Nobelpris. Medicinpriset belönar forskare som upptäckt ytterlige en budbärare i människokroppen som benämns mikro-DNA, och förklarar varför celler kan utvecklas till olika organ med alla dess olika egenskaper. Kemipriset var en belöning inom närliggande område för kartläggning av proteiner med hjälp av artificiell intelligens.
Trots denna kunskap funderar åtminstone jag på hur alla celler fungerar, samverkar och vad som är styrande. Med andra ord - vad är själva livet? Enligt uppslagsverk karaktäriseras livet och cellmekanismerna av förmåga till förökning, metabolism (energiomsättning), rörelse, tillväxt och reparation samt ett stabilt inre trots förändringar i omgivningen.
Men blir vi klokare av en sådan definition? Mina tankar går till skolans lektioner i kemi och fysik. Hur det fräste och rök när olika vätskor blandades och hur elektiska strömmar kunde uppstå vid när olika metaller fick kontakt med varandra.
Svåra frågor dyker upp. Hur vet alla biljoner celler hur de ska samarbeta? Vad är starten - när börjar själva livet? I vilken vecka kan abort tillåtas? När ska behandling ske av för tidigt födda barn? Inte är det så enkelt att påstå att livet egentligen bara är elektrokemiska processer?
TEXT: Jan-Olov Johansson - läkare, föreläsare och krönikör