Krönika: Hur mycket biologi är vi?
Biologiskt sett kan man förenklat se oss som "kemiska fabriker" där våra arvsanlag (gener) fungerar som mallar för tillverkning av proteiner som i sin tur bildar tusentals olika ämnen som avgör hur våra kroppar fungerar. Således styr DNA på ett komplicerat sätt alla livsprocesser eller det som kan kallas ”JAGET”- att vi blir som vi blir.
Vi föds inte som helt oskrivna blad. I stort beskrivs alla biologiska varelser som bestående av arv och miljöpåverkan. Detta innebär att det ofödda fostret påverkas av miljöfaktorer – moderns matintag, alkohol -tobaksvanor, yttre ljud t.ex. musik och röster mm.
Det nyfödda lilla barnet behöver sedan stimulans från vuxenvärlden i form av beröring, ögonkontakt, prat och trygghet inklusive basal omsorg. En kraftig nervtillväxt med kopplingar till många hjärncentra fortsätter de första levnadsåren. Detta innebär att inlärning är mest effektiv under denna tidsperiod. Sannolik avgörs delvis framtida intelligens samtidigt.
De bildade organen har alla många viktiga funktioner. Bland det som styr vår utveckling mest är hormonsystemen. Alla torde vara överens att det manliga hormonet testosteron främjar aggressivitet och våld. Kvinnligt östrogen däremot skapar medkänsla och omhändertagande.
På 1950-talet visades hos vakna patienter under operationer med lokalbedövning av hjärnan, att elektriska stimuli formade en hjärnkarta formad efter vad patienterna upplevde. Varje kroppsdel representerade olika moduler som kopplades ihop med en stor mängd nervbanor. Nuvarande uppfattning är att gränserna mellan dessa funktionella enheter är diffus och förändras ständigt. Denna uppfattning av hjärnan som helhet förklarar dess formbarhet.
Begreppet orbitofrontalt syndrom innebär bl.a. dålig impulskontroll, skiftande humör, sexuellt utagerande, oförmåga att planera för framtiden ”inga minnen av framtiden” (citat av neurologen David Ingvar). Kunskaper från olycksfall och resultat av lobotomi – ingrepp där nervbanor i främre delen av pannloben skars av för att minska ångest och smärta (belönat med Nobelpris 1948) talar för att dessa funktioner tycks vara belägna främst i pannloberna.
Andra exempel är att förmågan till språkinlärning sker i vänster hjärnhalva (främre tinning- och hjässregionen kallas Brocas area) och utvecklas genom kommunikation och associationer genom exempelvis tidig sagoläsning. Där finns s.k. spegelneuron som anses ha betydelse genom ”härmning” av ordbildning, tonfall och motorik.
Nya utifrån kommande förvärvade egenskaper tycks ärvas till kommande generationer. Således kan upplevelser i barndomen genetiskt prägla oss. Kan man i framtiden via gentester avgöra vilka som har önskvärda förmågor eller ligger i riskzonen för sjukdomar eller icke önskat beteende? Vad betyder vår egen vilja? Hur mycket är vi beroende av hur biologin konstruerar våra hjärnor?
TEXT: Jan-Olov Johansson - läkare, föreläsare och krönikör