Krönika: Kan man vila sig frisk?
När jag började mina läkarstudier på mitten av 1960-talet fick vi lära oss att en patient med hjärtinfarkt skulle ligga still i sängen cirka en vecka och endast försiktig förflyttning till toaletten var tillåtet. Efter blindtarmsoperation gällde också sängläge tills ”tarmen kom igång”. En ledbandsskada i knäet skulle gipsas under 4-6 veckor.
Idag har rutinerna förändrats. Erfarenhet och forskning har visat att både specifik träning av skadad eller sjuk kroppsdel och mer generell aktivering gynnar läkning och återhämtning. Tidig aktivering och snabb hemgång från sjukhus är regel. Vi har lärt oss att muskelförlust sker redan efter några dagars inaktivitet i varierande grad beroende på typ av sjukdom och skada.
I stället har sjukgymnastik och motion blivit en behandling och viktig del i fortsatt rehabilitering. Totalt sängläge och vila gäller när patienten inte orkar vara aktiv t.ex. vid infektioner med hög feber. I regel ordineras successiv ökad träning såsom efter frakturer, ledplastikoperationer eller hjärnskakning. I samband med några speciella tillstånd tycks kraftigare kroppsansträngning vara svårt att genomföra. Exempelvis vid akut utmattning, ME ( = myalgisk encefalopati) och fibromyalg saknas ofta orken och försämring är inte ovanligt.
En del drar slutsatsen att vi inom sjukvården bör undvika att skriva recept på fysisk aktivitet (FAR) och efterlyser mer evidens. Detta känns märkligt när det finns en massiv vetenskap om nyttan av i synnerhet lågintensiv rörelse. Vardagsaktiviteter som promenader, trädgårdjobb eller vedhuggning och förståndig träning med gradvis ökning i tidsomfång och intensitet innebär att vinsterna klart överstiger riskerna.
TEXT: Jan-Olov Johansson - läkare, föreläsare och krönikör