Sörängens historia

Att vara rektor på en folkhögskola är helt fantastiskt. Att känna hur och att människor utvecklas ger meningsfullhet och så har det nog alltid varit. Folkhögskolan ger bokstavligen människor en möjlighet att utvecklas. Det är och har varit folkhögskolans signum under lång tid.

Det är med vördnad jag ser tillbaka på alla de rektorer som har verkat före mig på Sörängen, med flit, med plikt, med engagemang och en stor tilltro till människan. Likväl så är det också oerhört spännande hur skolan ändras med tiden och hur skolan har vuxit ut till det den är idag.

Det finns så mycket att skriva om, men min ambition var att plocka ut mina subjektivt valda guldkorn. För den som är särskilt intresserad finns Sune Larssons (rektor på Sörängen 1987-1998) eminenta bok, ”Från jordbruk till ordbruk” att läsa och i skolans porträttsal finns mängder av årsböcker från skolans begynnelse.

För mig som lever i modern tid är det inte helt enkelt vilket år som man bör ta som utgångspunkt för skolans start. 1876 startade Jönköpings län en folkhögskola i Värnamo. Tanken var redan från början att den skolan skulle ambulera. Resultatet blev två folkhögskolor. Folkhögskolan i Värnamo blev kvar, men landstinget beslutade ändå att hålla kvar vid den ambulerande ursprungstanken och flyttade länets folkhögskola till Tranås 1887. Där blev skolan kvar till 1897, varefter den flyttas till ett nybyggt hus i Nässjö Stadspark. Planer växte dock fram på att etablera en stadigvarande folkhögskoleverksamhet i Nässjö. På området Sörängen, med eken som vårdträd, byggdes en helt ny skola som hade sina första kurser på hösten 1915. Intressant i sammanhanget är att skolan kallades ’Jönköpings läns folkhögskola’ långt in på 1950-talet innan namnet Sörängen även för skolan togs i bruk.

Det är möjligt att jag begår något slags brott, men eftersom jag är helt upptagen av den fantastiska miljön på Sörängen, så är för mig startpunkten 1915, även om det kan kännas creddigt att gå tillbaka till 1876, vilket skulle göra Sörängens folkhögskola till en av Sveriges äldsta folkhögskolor, om än inte den äldsta.

Alltså 1915, vilket gör 2026 till ett speciellt år. Om man slirar lite och utgår ifrån att verksamheten hade kommit igång 1916, så kan och bör skolan fira både 110 år på plats och 150 år i länets regi 2026!

Att vara folkhögskolerektor för över 100 år sen innebar ett kall och ett arbete som är de flesta rektorer främmande idag. Inte bara bodde de på skolan, verksamheten var bokstavligen i gång varje dag i veckan och antalet samhälls- och föreningsengagemang var många. De levde sitt jobb.

Rektorer och deras verk

Sörängens förste rektor, om vi utgår ifrån 1915 som startpunkt, var Johannes Boethius, en prästson från Orsa. Johannes började sitt arbete som rektor, eller föreståndare som det kallades i början, 1911. Han kom att viga sitt liv åt folkhögskolan istället för en karriär som präst och drev skolan i en sann humanistiskt kristen anda. Att skolan då var en ”kristlig” skola berodde nog inte bara på honom, utan också på att kristligheten i samhället var mer tydlig då. Skolan var på olika sätt mer monarkistisk och det går att läsa att både Gustav II Adolfs och Karl XII:s dödsdagar regelbundet uppmärksammandes. Johannes verkade på skolan i 32 år! Husmodersskolan och Vävskolan var Johannes skapelser. Dessa, och även övriga kurser på skolan, var i regel korta kurser och män och kvinnor studerade var för sig.

1943 tog Hilding Sallnäs över, efter att i många år ha varit lärare på Sörängen. Under hans tid avskaffades kvällsandakterna, men morgonandakterna blev kvar. Hilding ville också driva skolan i en mer ekumenisk riktning. Den tidens tolkning av ekumenisk var snarare utifrån mångfald än att många religioner fick plats. Hilding hade en mer litterär profil än Johannes och det satte tidigt sin prägel på skolan. Det går att hävda att skolans starka litterära och skrivarprofil startade redan där. Både Jan Fridegård och Wilhem Moberg, 1951, besökte Sörängen och hade mycket uppskattade föreläsningar.  Hilding var också i allra högsta grad en frisksportare och ett gott bevis på vikten av att hålla både knopp och kropp i trim! Hilding blev skolans rektor i 24 år.

Redan under Hildings tid hade Nils G Nilsson varit lärare på Sörängens folkhögskola och tillsammans med sin fru, poeten Ulla Olin, satte han tydliga avtryck på skolan. Sörängens skrivartraditioner växte sig starkare! I början av 1970-talet hade Sörängen runt 150 elever, men en kraftig nedgång märktes de första åren på 1970-talet, och 1973 studerande ”endast” 100 personer på skolan. Tack vare Ullas stora estetiska kunnande och Nils förmåga att se behov av förändring startades estetisk verksamhet på Sörängen med bild och form, skrivande, teater och film. Snart var elevantalet uppe på 150 igen och på skolans internat bodde nästan bara esteter! Under Nils tid startade också samarbetet med Ädelfors folkhögskola och en gemensam filial bildades i Jönköping, numera Jönköpings folkhögskola. Nils var skolans rektor 1967-1987.

När Sune Larsson tog över var det slut på de långa rektorsepokerna! Sune kände att han med sina egna ord skulle ”förvalta ett kulturarv”. Det är något som jag själv kan relatera till. Även Sune var lärare på skolan innan han tog över som rektor. Sune gjorde dock mer än att bara förvalta. I tidens anda blev till exempel den allmänna kursen med datainriktning framgångsrik och alla skrivartraditioner som Sörängen bar och bär på koncentrerades till en skrivarlinje med grafisk formgivning. Under Sunes tid fanns också en skidlinje, men det var knappast Sunes fel att vintrarna töade bort och skidlinjen lades ner. Sunes uppdrag som rektor på Sörängen slutade 1998.

Alf Österdahl tillträdde som rektor 1998. Liksom för Sune, och för mig, var det viktigt att föra Sörängens traditioner vidare. Men, det måste kombineras med att fatta rätt beslut i rätt tid i sin tid. De allmänna kurserna, som hade ett stort uppsving på 90-talet, började få svårare att rekrytera. Ett beslut som fattades vara att bygga ut skrivarlinjen med en ytterligare en kurs på distans, som mest hade skrivarutbildningarna 50 deltagare på Sörängen. 2001 startade också en renodlad keramikutbildning på skolan. Även Alf var i allra högst grad litterärt och estetiskt skolad såsom doktorand i litteraturvetenskap. 2007 lämnade Alf över stafettpinnen till nästa rektor.

Thomas Wijk förde Sörängens stolta estetiska och skrivartradition vidare. En kurs i ”Global rättvisa” hade tillkommit under Alfs sista år och Thomas utvecklade den och kursen levde kvar i ett tiotal år. Under Thomas tid hade också den poesifestival på Sörängen som startade redan 1986 flera goda år. Även om poesifestivalen numera är ett minne blott lever poesin i allra högsta grad kvar. 2013 fattade Thomas också beslutet att starta animationsutbildningen på Sörängen och tog därmed på ett sätt över den fina verksamhet som Konstfack tidigare startat i Eksjö.

2013-2014 bytte sedan Sörängen ledarskap ett par gånger innan den tidigare militären Henrik Bjarnbäck tog över. Därmed bröts Sörängens långa historia av mycket tydligt präglade estetiska och litterära rektorer, vilket inte hindrade Henrik från att ha ett stort engagemang för skolans verksamhet och en stor omtanke om både utbildningar och personal. Henrik var också initiativtagare till att på regionens uppdrag starta en utbildning för utlandsrekryterade läkare, i samverkan med Värnamo folkhögskolan. Det uppdraget lever fortfarande kvar. Henrik insåg också att estetlinjen som funnits sedan 1975 började spela ut sin roll. Det fanns ingen efterfrågan längre på breda estetiska utbildningar. Henrik var rektorn som på initiativ av en lärare plockade upp idén att kombinera skrivande och illustration och skapa en ny utbildning istället för estet – Bilderbok. Den utbildningen startade 2018 och är unik i sitt slag. Utöver detta såg Henrik till att starta foto på distans, som ersättning för Global rättvisa som inte längre vare sig rekryterade eller hade full finansiering. Slutligen kan nämnas att Sörängens populära kulturluncher startade 2014, under Henriks era. Henrik var rektor på Sörängen fram till mars 2018.

Och nu sitter jag, Patrik Luth, på rektorsstolen. Jag känner så tydligt historiens vingslag, jag älskar dynamiken och kreativiteten på skolan och det finns få saker som är härligare än att se människor växa och frodas. Det är en speciell plats. Som jag nämnt ovan så känner jag igen mig mycket i både Sunes och Alfs känslor: ”Att förvalta ett kulturarv” och ”Att föra Sörängens traditioner vidare”. Just detta är konsten och det svåra: Förvalta, men förnya i enlighet med de starka traditioner som finns. Ibland måste man också bryta traditioner.

Vad jag har åstadkommit får någon annan tycka om! Just nu är det i alla fall fantastiskt kul att vara rektor för en skola som vill och går framåt. Med många deltagare!

Fastighetens utveckling

Från början fanns bara den gård som omringas av skolhuset, matsalen, Lindängen och rektorsexpeditionen. Skolhuset hade inte heller den tegeltillbyggnad den har idag. Arkitekten John Åkerlund hade mycket synpunkter och vi ska vara glada idag att han höll fast vid dem. Bland annat kämpade han hårt för att byggnaderna skulle ha den stående rödmålade fasad med läkt som de har idag. De flesta av dem i alla fall. I början hade skolan bara ett elevhem, det vi idag kallar Lindängen. 18 rum för eleverna som bodde två och två och två lärarrum. Rektorsexpeditionen var egentligen en lärar- och en rektorsbostad.

1925 tillkom två byggnader – Vävskolans lokaler, Lillstugan idag, samt Husmodersskolans lokaler, Lillängen idag. 1932 byggdes skolhuset ut och en ny ”Naturkunnighetssal” och ett bibliotek tillkom. Planer fanns redan att bygga en ny aula, Hörsalen, och en gymnastiksal. Det fick anstå till en bit in på 1940-talet, bland annat på grund av en brand i dåvarande samlingssal 10 februari 1940. En bit in på 1940-talet var så aulan, Hörsalen, och gymnastiksalen i bruk.

Till firandet av skolans 50-årsjubileum 1926 flyttades också Torpstugan Svältan från Norra Solberga till Sörängen.

Elevhemmet Björkängen togs i bruk 1936 och möjliggjorde för fler elever att bo på skolan. Redan då projekterades byggandet av nya byggnader, där Granängen och Estethuset Ekängen ligger idag. 1947 stod även Granängen klart. John Åkerlund skrev själv i minnesskriften till Johannes Boëthius 1943: ”Sörängens folkhögskola har sålunda under trettio år oavbrutet vuxit ut som byggnadsverk, men icke för byggandets skull utan därför att arbetet vuxit, fler och fler ungdomar dragits till skolan och fängslats av sitt arbete. Må den så alltjämt växa framgent.”

”…Sörängen har från och med hösten 1947 fått sina stora materiella grundbehov tillfredsställda. Varje på internatprincipen byggd folkhögskola har fyra sådana grundbehov. Det första är behovet av ändamålsenliga undervisnings-, biblioteks- och samlingslokaler för det dagliga arbets- och gemenskapslivet. Det andra är behovet av ett rationellt inrett elevhushållskök med en vacker och tillräckligt rymlig matsal  detta för tillgodoseendet av det dagliga brödet. Det tredje är behovet av goda elevbostäder. I det stora hem, som en folkhögskola utgör, bör det finnas hygieniska och praktiska bostadsrum där ungdomarna kan känna trivsel och hemtrevnad. Det fjärde slutligen är behovet av förstklassiga lärar- och personalbostäder.”

Och så rätt han hade John Åkerlund. Skolan har vuxit. Köket och matsalen har byggts ut, Gläntan har gjorts om till externatkök och uppehållsrum, Rektors- och lärarbostad har byggts om till expedition, Estethuset stod färdigt 2002 och den nya fina entrén till Skolhuset blev klar 2017. Listan är inte komplett.

Förhoppningsvis har vi skapat ytterligare boenderum på Granängen i början av 2026 och om omständigheterna vill oss väl har vi också en helt ny animationsbyggnad på plats i början av 2027.

Skolan 2025 har andra behov än den hade 1915. Men ränderna har inte gått ur. För människor, med människor och kulturen i centrum. Så har det alltid varit. Här hör du hemma!

---

Sörängssången anno 1951, skriven till skolans 75-årsjubileum av Karin Hartman

Nu hänger unga björkar upp

En luftig grön ridå

Och hagen breder ut en våd

Med mandelblommor på.

Nu grönskar Sörängseken

Allt gammalt blir som nytt

Och ungdom växer nu som förr

I hägn av tid som flytt

 

Vid eken ligger skolan

Med löväng runt omkring

En mark för lätta, snabba steg,

För lek och dans i ring

En mark, där liv kan spira

Så milt vid ekens fot,

Där arbetsglädjen har ett hem

Och vänskap kan slå rot.

 

Det är nu länge, länge sen

Den platsen valdes ut

Men ängen blommar än en gång

Dess fägring tar ej slut.

Så tackar vi för ängen

Och allt den gav till tröst,

Men mest för goda tankars kraft

Och tro i människobröst!

 

Det gnyr, det blåser orosvind,

Det mörknar inom kort.

Se, träd rycks upp med rötterna

Och stickor virvla bort

Men eken står där trofast.

Den kastas ej omkull.

Den äger dolta krafttillskott

Djupt i den goda mull

 

Se, ekens vida korona

En glittergrön kaskad,

En levande gemenskap

Av tusen späda blad.

Så vackert lövens mjukla svall

Den starka stammen krönt,

Och vi vill värna brodd och blad

När livet spirar grönt

 

Så växer Sörängseken

I jord, som fäder röjt,

Men högt mot blå oändlighet

Sin krona stolt den höjt.

Och nya ungdomsskaror

Hör trädets melodi,

Och den skall tona år från år

Så levande och fri.

 

---

Patrik Luth, rektor