Göran har levt som han lärt

Göran Koch utbildade sig till tandläkare i Malmö, och blev klar 1960. På sin första anställning hade han en chef som var pionjär inom fluorforskning. Göran fick därför i uppgift att göra en omfattande klinisk treårig undersökning, med cirka 1 000 barn inkluderade, där en del sköljde med fluorlösning och en del borstade med fluortandkräm.

– Man måste komma ihåg att 1960 så fanns det inte fluortandkräm i Sverige. Den här undersökningen blev min akademiska avhandling som jag sedan försvarade 1967. På den här tiden var det så att om man fick tillräckligt högt betyg på sin avhandling så kunde man ansöka om en docentur, och så blev det även för mig.

Men inte bara avsaknaden av fluortandkrämen var annorlunda jämfört med dagens Sverige. Göran beskriver ett tandläkar-Sverige med för få tandläkare, få (om några) tandhygienister och ytterst få specialister och specialiteter.

– Under den här tiden började man utforma både tandvårdsförsäkringen och tandvårdslagen. Folktandvården som organisation var bara 34 år gammal, och patienterna hade ett oerhört stort vårdbehov då karies och parodontit fanns i var mans mun. På den här tiden fanns synnerligen begränsade profylaxinsatser, det fanns det inga resurser till – utan vi fick laga och lindra i den mån det gick.

Ett embryo börjar ta form

I slutet av 60-talet ville svenska staten utöka antalet universitetsorter i Sverige, men istället för förväntade Jönköping blev det Växjö som blev lokalisationsort. Detta innebar en stor besvikelse för såväl politiker som tandvårdsintresserade i Jönköping. I kölvattnet av det ville därför de lokala politikerna, tillsammans med både högskolan och folktandvården, göra en gemensam akademisk satsning på något annat. En arbetsgrupp tillsattes 1970 och de rekryterade Holger Thilander, då professor i oralkirurgi i Umeå, för att starta arbetet med att grunda en unik institution för utbildning av specialister inom tandvård samt en stor specialisttandvårdsklinik i Jönköping. Han fick i sin tur i uppdrag att rekrytera fler kollegor, och på så sätt kom Anders Hugosson och Göran Koch till det embryo som snart skulle utvecklas till dagens OI.

– Kravet för att bedriva specialistutbildning då var att respektive avdelningschef minst skulle vara docent, samt ha ytterligare en specialist knutna till respektive avdelning. Men läget i Sverige såg ju helt annorlunda ut på den tiden. Totalt i hela landet fanns det ungefär 300 specialister, främst inom ortodonti och oralkirurgi. Det fanns ingen programmerad specialistutbildning eller något krav på vetenskapligt arbete, vilket vi tar för givet idag. Då fick man istället göra sin tjänstgöring på t.ex. en fakultets ortodontiavdelning, och när man arbetat där i 3-4 år så blev man specialist. Merparten av dåtidens specialister arbetade på fakulteterna, så de fanns inte ute i Folktandvården mer än inom ortodonti och oralkirurgi.

För att lösa frågan med lokalerna använde arbetsgruppen helt enkelt ritningarna från våningsplan på, den då nybyggda, tandläkarhögskolan i Umeå, och planerade två paviljonger med utgångspunkt från dessa. De byggdes upp i Munksjöparken och stod klara för inflytt 1972.

”De tre benen”

Först ut att etablera sig i de nya paviljongerna var avdelningarna för parodontologi och pedodonti. De övriga specialistkliniker som då fanns i Jönköping var kliniker för ortodonti och oral kirurgi som vid det tillfället saknade akademiskt kompetenta chefer varför anslutning till OI för tillfället ej var möjlig. Göran beskriver en organisation med framåtanda och förändringsvilja, där man gemensamt skapade en stabil och hållbar struktur för den fortsatta utvecklingen.

– OI:s mål fanns redan som guidande principer för 50 år sedan; klinik, utbildning och forskning. ”De tre benen”. Det är det som har genomsyrat vårt arbete under alla år. Det märktes även i organisationen då övertandläkarens arbetsuppgifter var kliniskt arbete, undervisning och forskning – vilket ju är att leva efter våra grundprinciper i praktiken.

Förutom de nya tandvårdslokalerna hade OI tillgång till villorna som låg i Munksjöparken, där det inrymdes bibliotek och föreläsningssalar. Så småningom byggdes området ut med ytterligare paviljonger, där käkkirurgin och bettfysiologin flyttade in. Göran minns en tid och en anda där medel och resurser fanns att tillgå, och där möjligheterna begränsades nästan enbart av dygnets timmar.

– När vi började så var både jag och Anders intresserade av hur vi skulle kunna arbeta mer profylaktiskt. Vi tyckte båda att det borde kunna gå att göra något åt den dåliga munhälsan som var så utbredd i landet. 1973 startade vi därför ett utbildningsprogram för tandläkare och sköterskor, i hur man på bästa sätt kan arbeta med förebyggande åtgärder.

Delar med sig av sin kunskap

Göran berättar levande om hur det fanns en stor vilja att dela med sig av kunskap och samarbeta med andra. Han beskriver hur OI stod som anordnare för flera olika sorters utbildningar, lokalt och nationellt. Men all den här undervisningen behövde också framtagande av läromedel i vilket arbete OI var djupt engagerad.

– Under den här tiden hade vi två heltidsanställda fotografer på institutionen. Det var en oerhörd tillgång att kunna dokumentera vårt arbete med patienterna i undervisningssyfte. Fick vi till exempel in ett traumafall så kunde fotografteamet komma ner och filma direkt. Med den typen av material som grund kunde vi under den här perioden göra massor av utbildningsfilmer.

Göran berättar också att man vid fakulteterna under en period minskade utbildningstiden för tandläkarutbildningen från 5 år till 4,5 år, och det sista halvåret var ett så kallat "AT-år". Även här fick OI ett stort uppdrag att bidra med sin expertkunskap och kliniknära utbildningsprogram.

– När man gjorde den här förändringen så måste man ju utbilda de som skulle hålla i utbildningen av tandläkarna. Vi fick då i uppdrag av socialstyrelsen att göra AT-handledarutbildningen. Den blev så uppskattad så även när man tog bort AT-utbildningen i tandläkarprogrammet så fanns den kvar, fast som ”klinikchefsutbildningen”. Under en period så gick nästan alla klinikchefer i Sverige vår utbildning i hur man skulle arbeta rationellt och med hög klinisk kvalitet.

”OI-andan”

Även om man på pappret har en fungerande struktur och tydliga processer så måste det ju fungera på "insidan" också. Göran beskriver en samhörighet och stolthet, som bidrog till att han upplevde att det alltid var roligt att gå till jobbet.

– Det fanns en särskild stämning på arbetsplatsen, ”OI-andan” kallade vi det för. Det är något man inte kan köpa, det måste skapas inifrån. Uppdraget att utveckla organisationen låg ju till en början på oss som var med från starten, och vi var noga med att det inte skulle bli ett administrativt nätverk som kvävde något annat. För oss var det viktigt att alla som jobbade på OI skulle känna sig sedda och behövda. Vi ordnade mycket personalaktiviteter, studieresor och utbyten som gjorde att personalen växte och utvecklades tillsammans. Vi var ju ett centrum och fick många inbjudningar att komma och föreläsa. Vi hade också många utländska besök som kom och stannade hos oss ett antal månader, för att se hur de kunde inspireras och vinna erfarenhet av vårt arbete.

I år fyller Göran 87 år, men han har fortfarande nära kontakter kvar med in ”gamla” avdelning.

– Jag gick i pension 2001, men fanns kvar på OI i viss mån ända fram till pandemin började 2020. Under den tiden hade jag bland annat möjlighet att arbeta kliniskt, handleda doktorander, bedriva vetenskapligt arbete, handleda forskningsprojekt, utveckla läromedel bland annat. En av de absoluta höjdpunkterna var då jag 2012 utsågs till hedersdoktor vid Jönköping University med motivering att min forskning och övrig vetenskaplig aktivitet bidragit till att göra Odontologiska Institutionen känd och aktad såväl nationellt som internationellt. Även om det ibland har varit en slalomtur mellan mitt fackliga engagemang och verksamheten vid OI, så har det samtidigt varit en fantastisk resa – som har varit ett helt yrkesliv!